Faller tillbaka, in i mörkret som jag så omsorgsfullt stängt in där långt inne. Allt känns så overkligt, marken flyttas och jag sitter kvar på golvet medan alla minnen spelas upp runtomkring tills allt jag kan göra är att gråta en stund och sedan fortsätta. Hittar inte orden så som jag gjort innan och det skrämmer mig, orden är allt jag haft att förklara mig med innan. Nu står jag helt förstummad och försöker mig på teckenspråk till någon som är inställd på att glömma mig. Jag vill låta honom, låta honom glömma och gå vidare. Men vill inte förlora honom.