Jag skrev en novell när jag gick i åttan, till en tävling som handlade om ungdomar och alkohol och det är en av de noveller jag skrivit som jag faktiskt gillar, slutet hade kunnat vara bättre men jag är ändå nöjd. Att skriva är en sak jag älskar men som ofta kommer i sista hand, vilket jag inte är alls nöjd över. Men idé brist och bristen på tid har gjort att det blivit en sak som händer i samarbete med skolarbeten, bloggen och lite då och då på fritiden. Måste ändra på det. Men nu tänkte jag lägga upp den. Vill också uppmuntra folk att visa och vara mer stolta över det dom skapar, så om ni har bloggar får ni gärna kommentera och länka till ett kreativt inlägg!

Min hjälte.

 Trycket från hans händer får mig att tappa andan, händer mycket starkare än mina. Jag är underlägsen. Han är ett stort rovdjur och jag är en liten kanin. Vad jag än säger eller gör kommer han alltid att vinna. Det finns inget vackert slut på min saga.

 Kylan utanför är inget jämfört med kylan i hans hjärta. Jag undrar om han har något längre om inte spriten har utplånat den sista kärleken som fanns i hans slitna kropp så vet jag inte vad som har gjort det. Hat är ett relativt litet ord när jag ska beskriva känslan jag har för honom. Jag undrar om han alltid har haft så mycket ondska i sig eller om det bara skapades inom honom som en tumör. Han hade inte alltid varit såhär, han hade varit min förebild. Min hjälte.Men mammas död hade krossat glaset runt vår perfekta värld, det hade krossat honom och nu krossade han mig. Han var min pappa nu är han inget sådant längre. Han är en främling. Bara Thomas.

 Dagen närmade sig sakta och sveper in världen i en kupol av glödande färger, utanför hörs hans tunga andetag och fläktens låga surrande. Mina steg hörs knappt när jag smyger fram till det gamla bruna skåpet, det svart vita fotot på skåpet visar hur lycklig vår familj brukade vara. Men glaset som skyddade det vackra fotot var i tusen bitar, precis som vår värld. Han hade kastat det mot mig när jag i ett hopplöst försök få honom att sluta genom att hälla ut det transparanta giftet. Han har gjort värre men ändå gör detta ondare, detta var inte fysisk smärta för det kan jag stå ut med men detta var värre. Jag kan stå ut med slagen, han har haft värre "fylle utbrott", han slåss även om jag inte slår tillbaka, han sparkar fast jag ligger ner. Han är ett monster.

 För två månader sen hade han sitt värsta vredesmod jag någonsin upplevt, han var ännu mer skrämmande än vad han brukar vara. Jag minns att jag kommit hem till en lägenhet fylld av sprit ångor och cigarett rök, inget ovanligt förrens han fått syn på mig. Jag minns hur hans händer tog tag om min hals, trycket från hans händer får mig att tappa andan, händer som var mycket starkare än mina. Jag är underlägsen, han är ett stort rovdjur och jag är en liten kanin.

Det som fyllde mina tankar var att jag ville att det skulle ta slut, jag ville vara tillsammans med mamma igen. Och det tog slut, bara inte på det sättet jag hade tänkt mig. Han hade bara slutat och gått iväg, bara sådär, utan ett ljud. Han gick medans jag, hans enda dotter, satt där och kippade efter andan medans tårarna sakta rann ner över mina kinder. Sen kom samma visa som alltid, hans ord som jag så gärna ville tro på, "Gumman, förlåt. Jag var inte mig själv. Du vet att jag älskar dig".

Märkena från den kvällen satt etsade kvar på min mjuka hud som en daglig påminelse om hans synder, de påminner mig om hur försvarslös jag är. Men han är stark, han är våldsam, han är allt jag inte är. Vilket är bra, för jag vill inte var som han.

Hans tunga andetag hördes ännu, han brukade sova djupt efter några flaskor av det gift han så villigt hällde i sin redan skadade kropp. Jag skulle enkelt kunna smita igenom det ostädade vardagsrummet ut till den dunkla trappuppgången. Och det gjorde jag, även om mina fotsteg knarrade mot den gamla ek parketten vaknade han inte upp från sin drogade dvala. Jag lämnade byggnaden med en enorm lättnad av att slippa möta han bakfull och styrde mina steg mot skolan.

 Ångesten ökade för varje steg jag tog på den vackra kullerstens gatan på väg hem, om det nu kan räknas som ett hem. Tystnaden hängde i luften när jag såg den lilla klungan av grannar som samlats vid den gamla porten in till trappuppgången, dem blinkande ljusen fick mitt hjärta att dunka så starkt att jag trodde det skulle slitad ut ur bröstet på mig. På något sätt visste jag att det var han. Jag bara stod där tills en av dem grönklädda männen kom fram till mig och frågade något jag tror var en fråga om jag var Sarah. Han måste ha uppfattat min svaga nickning för han la armen runt mig och hjälpte mig in i bilen. Jag var chockad men mest arg, det var hans eget fel. Eller?

"Jag är van vid begravningar nu. Och jag börjar undra om jag verkligen ska sörja så här. Han var en främling dem sista två åren." Mina ögon tårades av tankarna på allt som hänt. " Han har inte varit sig själv sen mamma dog, men han kommer få träffa henne nu och han kommer vara som vanligt igen." Dem få svart klädda människorna som satt på bänkarna tittade på mig med en sorg bara sanning kan ge. Han hade inte varit sig själv, det visste dem mycket väl. " Jag försöker minnas alla bra tider, en tid när det var vi tre, för nu är det bara jag.  Men vad jag vill säga är, jag saknar dig, har gjort det i två år nu. Jag saknar min familj, men mest av allt jag saknar dig min hjälte".