Det känns som om något äter upp mig inifrån och allt jag vill är att ta en kniv och skära ut det. Det är som en is som sprider sig genom mina ådror ut till varenda vrå min värkande kropp. Jag känner bara ånger just nu. Det pulserar som blodet genom mina ådror, det är överallt inom mig och det tar all min energi. Jag har sagt och gjort så många dumma saker och ångern river i sönder mig inifrån. Det är som en sjukdom.
Det skrämmer mig hur lätt det är att förlora något som manhar kämpat för. Som man har offrat allt till.
Idag var det faktiskt bra, kändes levande inte suddigt som dem andra dagarna.
Ja, men även om bussen ej stannade vid mitt hus utan nästan inne i Lövestad (N)
Så jag fick gå hem, haha... kul, men ja :)
tänker skaffa några fler kategorier på bloggen för vill kunna skriva av mig om mina dagar och ändå mina texter på en annan kategori.
Sen kanske lite, om smink och stil?
Vad tycker ni? (Y)
Haha, så ja min dag har varit sådär.
Först vakna med världens huvudvärk och lite av domningar i huvudet,
vilket är ett tecken på att jag kommer få ett migrän anfall.
Fick det första dagen på lovet, helt Fab. (N)
Men ja, sen hade man No och sedan en hel lektion med Bjuggis,
som är vår helt korkade arbetslags ledare.... :(
Usch säger jag bara.
Sen bild och då drack vi te (Y)
Gott.
Sen kom ett barn från sär-skolan och spottade på oss. (N)(N)(N)(N)(N)
Så alla sprang och hoppade ut genom fönstret (a)
Sen sa den där läraren på sär-skolan att vi var löjliga men vi vill ju liksom ej bli spottade på xD
Men jaja, tycke ni det passar att skriva om allt möjligt i denna blogg, eller bara texterna? Tumme upp eller tumme ner? :)
Hejdå <3
Du har bränt dina broar flera gånger och varje gång dansar du i dem mörka lågorna. Och sedan kommer du tillbaka igen, täckt av den förgiftade röken som bränner i mig, jag accepterar, andas, litar på dig igen och nu dansar du i dem mörka lågorna mer ondskefullt än någonsin förr. Jag kan inte mer, någon dag kommer bli den sista och jag orkar inte med dina charader mer. Carro, sluta upp. Väx upp och inse att du ej kan göra hur som helst.
Till Jultomten; Tack, tack för att du tar hand om min syster när jag är för långt bort för att göra det, jag vet att du aldrig skulle göra något för att skada henne det gör mig glad att veta att hon har någon som dig. Jag är skyldig dig mycket. Tack <3
Till syster; Jag älskar dig men det vet du redan. Jag saknar dig och vill att du ska vara hos mig. Men det kan du ej så jag vill bara säga en sak; jag älskar dig <3
Jag känner frosten på gräset under mina bara fötter, det gör ej ont. Jag vet ej om det någonsin gjort det, känt kyla överhuvud taget. Jag känner värmen som pulserar i mina ådror, det är väl det allt handlar om? Blod? Vi är beroende av det, utan det skulle vi ej vara här. Jag kan inte se på det utan att bli yr, må illa, hyperventilera. Jag förstår inte, det är bara blod. Bara. Nej, det är allt vi är, allt vi längtar efter. Vi längtar efter att känna blodet koka och känna det pulsera hoss den vi älskar mest. Vi tar det förgivet men det är allt vi är.
Jag vill känna snön smälta mot min sårbara hud, känna hur den för ett ögonblick fryser blodet i mina ådror. Jag längtar tills snön kommer, världen blir mindre sårbar. Snön som lägger sig på marken, skyddar världen mot allt ont för en liten stund. Jag älskar känslan av först brännande sen frysand smärta när en snöflinga blir till vatten mot min kind. Smärtan lindrar allt annat, det är en sådan smärta som ej gör ont. Jag älskar hur snön blåser omkring, dansar för en. Dansar en dans av sorglös glädje runt om kring mig och sveper med mig till ett förtrollande ställe utan hat och rädsla. Jag längtar till stunderna där man är insvept i flera filtar, hur man skakar tänderna och om hur man ser sina andetag bli till ånga i den kalla natt luften. Kylan skadar mig inte, den är min vän. Den får mig att känna. Den lindrar min smärta. Får mig att se klart. - Jag älskar att ligga på gräset och stirra på himlen när den första snön faller.
-Jag hör toner av musik men texten är trasig.
Igår såg jag Moulin Rouge, en av världens bästa filmer utan Johnny Depp.
Men den är sorglig, fattar ej att den bara kan sluta så.
-To say i do this for the people i admit that´s hardly true.
Jag känner mig yr, har huvudvärk som in i.
Och jag vill bara handla och handla.
Igår var man också på Mikaeli marknad i sjöbo med Ronja. Blev massa karuseller, sockervadd och godis.
Hade bara ätit pommes den dagen som var riktig mat, fast jag smakade på skolans mat men ja, den går ej att äta, så jag var yr illamående och ställde mig och städa mitt rum tills jag började gråta.
Jag bröt ihop, igen.
Men det var allt.
Jag vet ej hur jag ska säga detta. Det har hänt mycket. Och jag ska uttrycka detta med ord. Jag har ont, riktigt ont jag lider. Och det är för dig jag lider. Du är min smärta. Jag brukade kunna skriva ord, vackra ord som fångade en men det gör för ont nu för nu är det sant. Jag kan ej säga hur mycket som har hänt. Det är för svårt för stort så jag ska inte försöka.
Idag förstod jag att jag har varit lite borta.
Folk har börjat dra sig undan igen.
Men jag har ju lovat folk, lovat att komma tillbaka.
Så det ska jag
Idag blev det kart träning på idrotten, fruktar verkligen orienteringen.
Jag har visst sett lite blek ut på sistone, haha. Visste jag inte.
Men det hemska är att jag knappt kommer ihåg någonting av dagarna, dem flyter samman.
Natten var hemsk, drömmen. Jag orkar ej mer...
Men sen träffade jag dig Syster <3 Allt kändes lättare. <3
Sen är man nu hemma och håller på med höst/vinter/jul städning, kan ta lite tid det här. (Y)
Är dålig på att skriva om mina dagar men det ska väll gå... (a)
Ja... Hejdå
.
What You See Is Not Always What You Get.
Jag önskar folk kunde öppna ögonen någon gång. Då kan dem se allt det jag ser, skönheten inom folk. Känslorna dem utstrålar. Om ni kunde se skulle ni förstå allt, ni skulle se värmen och kärleken hos folk och ni skulle se hur mycket hat och rädsla som finns i denna värld. Det är olidligt smärtsamt för mig, för jag vet. Jag känner mer nu än jag gjort på så många år nu. Och det dödar mig.
-Jag tänker läsa tills det inte finns något mer att läsa, jag kommer tro tills där inte finns något att tro på.
Det plågar mig, men jag vet ej vad. Det känns fel, allt.
Dagarna är längre, plågsammare och mindre färgglada.
Jag vet ej vad som hände, men jag ska ta reda på det. Jag ska komma på vem som tog bort färgen från min värld. För utan färg är det meningslöst, jag vill njuta av höstens första regn, av höstens löv i alla dem färgerna någon tog. Jag hittar inte inre frid längre, bara kaos. Och det gör ont. Sagorna blir sorgligare, tankarna på allt som ej kan hända. Jag vill tro på sagorna, jag vill tro på magi... Jag vill tro på färgerna.
Ska skriva om mitt liv fram tills denna dagen, jag kommer censurera, det blir svårt att annars våga skriva om det.
Jag föddes hemma hos min morbror den 19 mars år 1997, efter det blev jag döpt till Victoria Öberg. Jag växte upp hos min mamma,min pappa, min syster och min bror tills runt sju års åldern då vår pappa flyttade ihop med en annan kvinna och lämna oss. Jag fattade ej varför, jag var bara sju. Vi flyttade från byn där alla mina vänner var, där jag kände mig hemma och flyttade in till sjöbo. Sedan flyttade vi till Tomelilla. Sedan flyttade vi till utanför sjöbo. Sedan flyttade vi tillbaka till den lilla byn igen. Det hade ej hänt så mycket där medans vi hade varit "borta". Sedan flyttade vi igen, till en liten by presic brevid den andra byn. Och där bor vi nu, eller ja, Jag ,min mamma, min nya pappa och vår katt.
Så för att förklara, min syster flyttade till pappa precis innan vi flyttade till lövestad där vi bor nu, min bror han har en egen familj och jag träffar ej han så ofta som jag skulle velat.
Det var den förkortade och mer lyckliga version av mitt förflutna, bara det viktigaste.
Ska skriva om mitt liv fram tills denna dagen, jag kommer censurera.
Jag föddes hemma hos min morbror den 19 mars år 1997, efter det blev jag döpt till Victoria Öberg. Jag växte upp hos min mamma,min pappa, min syster och min bror tills runt sju års åldern då vår pappa flyttade ihop med en annan kvinna och lämna oss. Jag fattade ej varför, jag var bara sju. Vi flyttade från byn där alla mina vänner var, där jag kände mig hemma och flyttade in till sjöbo. Sedan flyttade vi till Tomelilla. Sedan flyttade vi till utanför sjöbo. Sedan flyttade vi tillbaka till den lilla byn igen. Det hade ej hänt så mycket där medans vi hade varit "borta". Sedan flyttade vi igen, till en liten by presic brevid den andra byn. Och där bor vi nu, eller ja, Jag ,min mamma, min nya pappa och vår katt.
Så för att förklara, min syster flyttade till pappa precis innan vi flyttade till lövestad där vi bor nu, min bror han har en egen familj och jag träffar ej han så ofta som jag skulle velat.
Det var den förkortade och mer lyckliga version av mitt förflutna, bara det viktigaste.
länk 
Ånger.